BLOGGPREMIÄR för KA Translation!

Hej allihopa! Jag heter Katarina Aronsson och har fått förmånen att gästblogga här på Okeli i egenskap av översättare – någonting som känns superspännande och som jag är otroligt glad över. Jag brukar mikroblogga, eller vad man nu ska kalla det, på Facebook-sidan för mitt företag också, så ta gärna en titt och gilla på:

http://www.facebook.com/KATranslation

Här brukar jag skriva om tillvaron som översättare, roliga och konstiga grejer som dyker upp i samband med de jobb som jag gör (helt anonymiserat förstås …;-), språkliga funderingar och andra grejer som kan tänkas vara intressanta och relevanta för mig själv och andra. Ett ”problem” är dock att de flesta som gillar min sida inte är verksamma inom mitt område – och alltså inte alltid riktigt kan relatera till det jag skriver – eller också talar vi inte samma språk. Då är det ju förstås svårt att uppskatta de svenska översättningstekniska element som ofrånkomligen ofta dyker upp i mina kommentarer. Här på Okeli, däremot, finns det ju en hel värld av likar! Även om vi förstås inte är översättare allihopa är vi ju i de allra flesta fall egenföretagare, och jag är säker på att de flesta här är inne på och funderar över på precis samma sak som jag. Eller hur?!

Men, det kanske skulle vara på sin plats med en lite mer detaljerad presentation av mig själv. Jag heter som sagt Katarina – eller Kattis – och arbetar då alltså som översättare, vilket jag har gjort sedan 2001. I slutet av 1990-talet, dvs. förra århundradet (!), började jag i brist på bättre plugga tyska på Linköpings universitet, studier som skulle leda till en lärarutbildning. (Precis som mamma, vad var oddsen på det liksom? Knappt pengarna tillbaka, eller?)

Men så hände något: Jag insåg att själva språket var mer intressant än utsikten att jobba inom skolan och reda ut många av de sociala problem som faktiskt tyvärr finns där. När någon började prata om översättarutbildningen spetsade jag öronen ordentligt och med den i sikte åkte jag ner till Göteborgs universitet för att göra antagningsprovet. Och för att göra en lång historia kort: JAG KOM IN! Halvvägs in på sista terminen drabbades jag av en stor rädsla för att inte få jobb och började skicka brev till olika översättarbyråer i stan och fick napp på nuvarande Kommunicera Communications, där jag sedan jobbade i ett par år!

Sedan förde livets outgrundliga vägar mig till lilla Katrineholm, där jag fortarande bor och sysselsätter mig som frilansande översättare. Tillvaron flyter ofta fram i 180 knyck – både på jobbet och privat – och det har varit både toppar och dalar sedan starten. Den senaste dalen naturligtvis i form av finanskrisen, medan topparna har präglats av roliga, spännande och intressanta jobb, översättande medan två små skruttar har legat bredvid i barnvagnen och sovit och en rejält mycket bättre inkomst än tidigare. De två senare sakerna är också de som jag brukar framhäva som de stora fördelarna med frilansandet: större frihet/flexibilitet och mer pengar.

Och för att avsluta med någon form av cliffhanger är det just temat pengar som jag ska ta till hjälp. Alla med enskild firma har väl med all önskvärd tydlighet upptäckt att en stor del av varje intjänad krona går till staten, närmare bestämt 62 öre eller 62 % (vid statlig skatt). Den här siffran kommer färsk från ett seminarium om ombildning till AB som hölls här i Katrineholm förra veckan. En mycket välorganiserad (Jag fick till och med en glutenfri macka, yay;-), givande och intressant föreläsning av två ytterst förtroendeingivande representanter från Ernst & Young. Detta mynnade ut i ett löfte om en genomgång av mitt företagets förutsättningar för just ombildning till AB – mer information om detta kommer att presenteras här så snart det blir aktuellt. Och vem vet, för Ernst & Young kan det dessutom visa sig att det var dubbel fördel för dem att bjuda in mig till detta seminarium, eftersom jag är ”between accountants” just nu. Mer information om det en annan gång, här finns det mycket spännande att berätta …!

Hej så länge!

PS. Vi språkmänniskor brukar ju även extraknäcka som ”ordmärkare”. Även om jag ofta agerar som en sådan, har jag faktiskt sluta kasta sådana stenar (mer eller mindre) rent privat. Främst eftersom de små rackarna har en tendens att leta sig in även i mitt eget lilla glashus. Det jag försöker säga är helt enkelt att jag gör mitt allra bästa för att de här inläggen ska vara språkligt korrekta, men de allra mest kritiska korrglasögonen sparar jag till mina kunder. Så ser ni ett och annat språkfel här, finns det alltså ingen anledning att hänga upp sig på det. Såvida det inte är vansinnigt roligt förstås – då kan vi ju skratta åt det tillsammans!!!

Kommentera

Your email address will not be published.