Nu börjar det nog bubbla i översättargrytorna, kan jag tro!!

Jag har tidigare nämnt i förbifarten att kraven på lägre ordpriser börjar bli allt mer påtagliga för KA Translation. Kunder flaggar för krav på prissänkningar från leverantörernas sida och som liten, liten ensam frilansöversättare känns det otroligt svårt att stå emot. Som egen-/ensamföretagare står man ganska liten på jorden och när de stora översättningsföretagen slår näven i bordet är det väldigt svårt att sitta stadigt på stolen.

Det är lätt att sitta och vara kaxig i sådana här diskussioner  och hävda att kvalitet minsann ska ha sitt pris (säg det till dem på H&M …;-) och att man aldrig skulle kunna tänka sig att sänka sina ordpriser och sin standard, men hur är det när det verkligen kommer till kritan? Under 2009 när tillvaron dök för många företag i den allmänna röra som uppstod under finanskrisen var det inte särskilt roligt att vara en liten översättare, det kan jag säga. Den e-postlåda som ända sedan starten hade varit helt överfull och den Skickat-mapp som ibland fylldes av 6–7 ”Tack, men nej tack-mail” varje dag blev helt plötsligt ganska luftig och ekande. Kollade på mina siffror idag och insåg att min omsättning sjönk med säkert 35 procent under det här året. Inte så kul. I synnerhet inte som 2009 skulle vara året då det tog fart igen, när jag ”äntligen” hade klarat av alla graviditeter och mammaledigheter … Blev precis tvärtom, vilket var lite bittert!

Hur ska man då reagera i sådana här lägen? Det var ju inte någon förvåning att just översättning var en sådan sak som företagen tog tag i ganska snabbt när det var dags att börja skära ned, inte så mycket att säga om det. Men när man sitter där på sitt nyligen hyrda kontor och väntar på att det ska komma in jobb och man till och med åker hem en dag för att klippa gräset mitt på dagen (Återigen, do NOT, I repeat: DO NOT!, tell the moms at day care …) – då är det inte lika muntert. När de enda jobbförfrågningarna vissa dagar tycks vara massmail där man erbjuds ett ordpris som ligger långt under det normala. Ni kanske hade reagerat annorlunda, men jag valde att krypa lite med priserna. Är det ingen som köper jobb av mig för mitt ordinarie pris, får man väl göra de jobb som finns? Jag har ju trots att räkningar och huslån att betala, eller hur? Men känslan i magen är inte särskilt skön, vem vill vara en av dem som saboterar för alla andra med prisdumpning? Vad tycker ni andra om detta?

MEN (á la Tony Irving), jag har kvar några av de kunder som betalar skräp, men de har visat sig vara riktigt bra kunder i alla fall. Dels finns det massor av jobb, dels har de bristande kunskaper i projektanalys, vilket gör att de jobb man får genererar rätt bra pengar ändå av olika orsaker. Man söker och ersätter ett 100-tal stycketecken mot mellanslag och vips har man trollat fram nästan hela översättningen ur ett gammalt TM. Eller så använder man ett ackumulerat minne för samma kund och hittar översättningen där, och kan göra jobbet på nolltid, istället för att använda det fattiga minne som kunden tillhandahåller för det aktuella projektet. Och – och nu kommer det mest alarmerande eller vad man nu ska kalla det:

Den här kunden får inte samma kvalitet som mina andra kunder.

Säga vad man vill om det! De får naturligtvis en bra översättning, men inte en som har arbetats fram med samma omsorg som mina ”bra” kunder får! So there! Här kommer jag säkert få en massa kritik och det känns inte alltid helt OK förstås. Jag tröstar mig med det som en kurskamrat från översättarutbildningen sa till mig en gång: ”Det funkar för dig, för din lägstanivå är så hög.” Tack för det!!

NB! Kvalitetsförsämringen gäller ENDAST de som betalar EXTREMT dåligt, om någon undrar. För mina ”vanliga” kunder ”vil kvaliteten være tip top (som altid)”, för att använda ett uttryck som en av dem använde i ett mail häromdagen!

Åter till frågan om hur man ska ställa sig till medverkande i prisdumpningen på marknaden. Får se hur jag gör … En sak jag har bestämt mig för är dock att höja såväl timpriset och minimipriset − någonting som jag helt enkelt inte har kommit mig för att göra trots att jag skulle ha gjort det för flera år sedan. (Lite på samma sätt som jag ibland inte kommer mig för att fakturera …;-)

Så på något sätt känns det som om veckan trots allt slutar med flaggan i topp! (Som ni märker sammanfaller inte alltid skrivande stund med publicerande stund på Okeli-bloggen, om någon undrar …) Ikväll blir (läs i fredags blev) det inte sedvanliga tacos  och Idol med storskruttan, utan (snöig och halkig?) resa mot Stockholm med min käre make. Min födelsedagspresent ska lösas in, med hotellhelg i huvudstaden och Mamma Mia i Globen. Vilket språk, undrar någon? Originalspråk förstås!! För yrket till trots brukar vi översättare ha en tendens att ha svårt att njuta av översatt kultur …

Detta får också bli Dagens MT:

”For the profession in spite of translators, we usually have a tendency to be hard to enjoy the translated culture …”

Och sist men inte minst: en gissningslek! Frasen ”slipande röjare” kommer från the world of MT. Men vad stod det i orignalspråket? Klockan tickar … (Men inget fusk nu …;-)

Kommentera

Your email address will not be published.