KA Translation och vännerna på FK

Dags för inlägget som inte lät sig hittas där ett tag … Försäkringskassan, alltså!

En av de vanligaste frågorna som jag i egenskap av (mitt favorituttryck just nu) frilansöversättare får är om man får sjukersättning och föräldrapenning precis som ”vanligt folk”. Det finns inget lätt svar på den frågan, på papperet ska det ju vara så (mer eller mindre), men i praktiken ser det lite annorlunda ut.

När man börjar frilansa är en av de första sakerna man gör att ansöka om A-skatt. NE:s definition på A-skatt är ”skatt som arbetsgivare enligt tabell drar av från arbetstagares lön vid löneutbetalning och senare betalar in till Skatteverket för arbetstagarens räkning.” I den schizofrena värld man lever i som innehavare av enskild firma får detta tolkas som att man är en arbetstagare som är sin egen arbetsgivare som betalar in sin egen skatt till Skatteverket. Sedan ska man skicka in en Preliminär skattedeklaration (tror jag väl att det heter?) till Skatteverket där man ska ange hur stora intäkter och kostnader man räknar med att ha. Utifrån dessa uppgifter räknas en preliminär skatt ut, som man sedan betalar in själv varje månad. Oavsett om man tjänar några pengar eller inte, I might add. Ett ganska tufft läge i början, eftersom det ju oftast är lite trögt då. Det kan dröja ganska länge innan de fakturerade pengarna faktiskt börjar rulla in osv.

Jag fick rådet att ange 0 kr som inkomst, och hoppas på att Skatteverket skulle godta det. I mitt fall gjorde de det och jag behövde alltså inte betala in någon preliminärskatt alls under första året (och andra och tredje, mer om det senare eller en annan gång). Smidigt, tyckte jag, och eftersom jag är (var?) ganska strukturerad och ordentlig av mig lade jag duktigt undan gott om pengar för att täcka den skatt som ju trots allt ska betalas in en vacker dag.

Verksamheten tog fart och jag fick snabbt anledning att tänka om angående de intäkter som skulle anges till det offentliga. Efter 3 månaders frilansade blev jag nämligen gravid! Nu var det helt plötsligt ytterst relevant att ha höga officiella inkomster, för att kunna få en bra föräldrapenning, den föräldrapenning som jag faktiskt var berättigad till. Magen blev allt större och snart var det dags att ta tag i detta på allvar. Det visade sig inte vara det lättaste. Det går nämligen inte att göra sådant här i förväg! Det hade ju annars varit rätt smidigt. Alltså att ta hand om byråkratin innan det är dags att faktiskt få ersättning. Nej, nej, alltför effektivt, aja baja lilla (stora) Kattis!

Så: Jag började räkna, addera och summera och kom fram till en inkomst som jag skickade in till Försäkringskassan. Nöjd och glad! Glädjen falnade dock snabbt, i samband med ett brev från dem där jag ombads skicka in min senaste självdeklaration inklusive N1-blanketten (som den hette på den tiden). Blir inget med det, meddelande jag, eftersom jag aldrig varken har skickat in eller gjort någon. Nästa deklaration skulle nämligen inte vara inlämnad förrän lilla ungen var fyra månader gammal och det skulle ju vara trevligt med lite föräldrapengar före dess … Så vad göra? Efter att ha blivit runtkopplad mellan olika handläggares telefoner och dragit samma visa tjugofjorton gånger föreslog jag själv att jag skulle skicka in kontoutdraget för mitt företagskonto. För att bevisa (Ja, så sa tanten!) min inkomst! OK, sagt och gjort. Jag noterade duktigt på utdraget: bankgiroinbetalning = svensk kund, Europabetalning = utländsk kund. För att göra en lång historia kort: De fick sina bevis, jag fick rättvis föräldrapenning.

Så långt allt väl! Tills nästa gång det blev dags för en inkomstuppgift till Försäkringskassan. Taket för föräldrapenningen hade höjts och det blev återigen relevant för mig att påminna dem om min faktiska inkomst. Samma process som förra gången inleddes, men den här gången var jag mera luttrad och förberedd. Ett par varv senare skickade jag ett brev till dem, med åtta (8) bilagor för att återigen ”bevisa” mina siffror. Jag var dessutom gravid med nästa barn och vissa komplikationer hade tillstött och jag blev sjukskriven. Min man tog över byråkratibråket och fick ta emot informationen om min nya sjukpenninggrundande inkomst per telefon. Han har ju egentligen ingen koll på mina exakta siffror och tackade och lade på luren utan att tänka mer på det. Han ringde upp mig och meddelade vilken inkomst de hävdade att jag hade haft föregående år och fick se (nåja, höra) sin fru flyga rakt upp i taket (med mage och allt). Det finns ingen anledning att gå in på exakta siffror här, men inkomsten de ansåg att jag hade haft var i runda slängar blott femton (15) procent högre än den SKATT som jag hade betalat för året i fråga. Visst är det tuffa skattekrav på egenföretagare, men nån måtta får det väl vara ändå? Jag ringde upp handläggaren (som naturligtvis hette Britt-Inger, what else liksom?) och frågade hur hon hade tänkt? När jag tog upp det orimliga förhållandet mellan inkomst och skatt sade hon: ”Jaha, det var jag inte medveten om.” Nej, mitt slutskattebesked fanns ju bara med i en av de åtta bilagorna! ”Men vad säger du om X kronor istället då?”, säger hon sen och anger en annan summa. ”Nej, jag tycker att Y är mer rättvisande”, sade jag då och angav den summa som jag från början hade uppgett i min inkomstuppgift. ”OK, då säger vi så”, säger hon. Jag sa ingenting, för jag blev helt mållös! Det var alltså så här det gick till på Försäkringskassan!?

Vet förresten att det också finns någon form av schablonmetod för intäkter för egenföretagare. Den här metoden går ut på att man som egenföretagare har rätt till en inkomst som motsvarar vad en anställd skulle få för liknande arbete. Detta är ju himla schysst om man har ett företag under uppbyggnad och har lite svårt att få snurr på verksamheten, höga kostnader osv. Inte lika schysst om det är tvärtom. Lever man inte i en lite konstig värld, om det visar sig att ens ersättning inom socialförsäkringssystemet ska baseras på någon annans lön?

När vi ändå är inne på Försäkringskassan och egenföretagare kan vi väl ta ett varv med den tillfälliga föräldrapenningen också?! Dvs. den ersättning man får när man till exempel är hemma med sjukt barn. Detta element är det mest fantastiska i hela det svenska socialförsäkringssystemet, tycker jag. I vilket annat land får man betalt för att vara hemma med sina barn när de är sjuka? I andra länder får man vackert vara hemma utan lön! Detta till trots måste jag ändå gnälla lite grann. Taket för tillfällig föräldrapenning är (eller åtminstone var) lägre för egenföretagare än för anställda. Kontentan av detta är att min man får ”mer betalt” när han vabbar än vad jag får, trots att jag tjänar mer. Ytterligare en orättvisa, till småföretagarnas nackdel, med andra ord.

OBS! Jag tror dock att det kan vara så att den här skillnaden har jämnats ut till viss del i och med att sju dagars karens vid sjukdom blev obligatoriskt för oss A-skattare. Tidigare kunde man välja mellan 1, 3 eller 30 dagar och få egenavgifterna anpassade därefter. Nu måste man välja 7 dagar. Detta innebär i praktiken att man aldrig kan ”vara sjuk officiellt” för sjukdomar som inte resulterar i ett läkarintyg. I klartext: Den typen av sjukdomar som i stort sett är de enda man drabbas av. Detta har både fördelar och nackdelar, se t.ex. den mycket intressanta diskussionen på www.driva-eget.se/nu-har-alla-foretagare-sju-karensdagar-7107433. Jag gillar särskilt förslaget om att sjukförsäkringen ska vara frivillig för egenföretagare, eftersom vi betalar in skatt till systemet men i praktiken sällan har möjlighet att utnyttja det överhuvudtaget!

Förändringar sker hela tiden på det här området och jag utger mig inte för att vara varken expert eller allvetande här, jag vet bara att jag inte riktigt tycker att det fungerar som det ska. När det gäller FK och inkomstuppgifter förstår jag ju naturligtvis att det finns folk som fuskar och att det krävs utredningar, och naturligtvis ska det vara så! Men i mitt fall blev jag så otroligt nonchalant bemött.  I övrigt har jag full förståelse (egentligen), men det är så oerhört tråkigt att bli misstrodd. Och så fruktansvärt ledsamt att prata med alla dessa människor som ofta inte tycks veta vad de talar om och som framstår som så ytterst bittra och missnöjda! Och för att avsluta det hela på ett helt irrelevant och barnsligt sätt: Det hela blir ju inte bättre av att de alla tycks heta Britt-Inger, Solveig, och andra tantnamn. Kan man inte någon gång få prata med en ärtig Jennifer eller varför inte Jorge? Eller Tindra? Eller, nej förresten, så roligt ska vi inte ha! See you!

PS. Förresten är det inte bara jag som är missnöjd med FK, se http://www.e24.se/business/foretagen-som-lovar-runt-men-haller-tunt_2467869.e24

Kommentera

Your email address will not be published.