Det första bakslaget

Jag var tretton år och väldigt stolt över betyget jag fått i engelska. Jag hade alltid högst poäng i skolan på alla tentor. Lärarna tyckte att jag var duktig. Men jag förstod att de bara menade att jag kunde allting i textböckerna, eftersom engelska-undervisningen i Kina bara handlar om grammatikövningar i stället för hur man använder språket på riktigt.

Skolan prenumererade på engelska tidningar med grammatikövningar. Vi var tvungna att göra dem som läxor varje dag, vilket vanligen tog mer än två timmar. Jag ledsnade på det men kunde inte göra något åt det eftersom ”det är kinesiska utbildningsministeriets beslut” enligt min lärare. Jag insåg att det inte gick att ändra på min undervisning inom skolan, så jag bestämde mig för att göra någonting annat.

Tidningarna bestod av två delar, grammatikövningar och engelska texter. Texterna var översatta kinesiska dikter eller verk av engelska författare. Det slog mig att jag kanske kunde skriva någonting själv och skicka till tidningen. Det skulle vara kul att se mitt eget namn i tryck.

Det gick inte. Jag skickade mina texter till tidningen men hörde aldrig av dem. Det var otroligt frustrerande, för att jag tyckte att jag hade skrivit perfekta små berättelser. Jag ringde till slut till tidningens kontor och frågade vad som hände med mina texter. ”Vi accepterar inte engelska texter av en student”, svarade de skarpt, ”Vi publicerar bara texter av engelska författare eller professionella översättare. Kinesiska studenter kan inte skriva riktiga texter.”

.

2 kommentarer

  1. Hej, kul att se en till blogg om översättande. Du skriver ju bättre svenska än de flesta svenskar, hur kommer det sig?

    MVH
    Susanne

      • qinzhe on 2011-02-11 at 17:46
      • Svara

      Hej!
      Tack så mycket! Det finns mycket mer att lära mig om svenska:)
      Jag ska publicera ett inlägg till om översättande
      Mvh
      Qinzhe

Kommentera

Your email address will not be published.